It's all about me

Idag på Hemköp när jag och mamma fascinerade stod och beundrade de nya hyllorna med färsk, torkad frukt i lösvikt, började en söt gubbe som jobbade där att prata med oss. Han sa att vi skulle smaka på de torkade jordgubbarna och varnade oss att man luras tro att den där torkade frukten skulle vara nyttig, egentligen är det värsta sockerbomben. Jag och mamma insåg besvikna sanningen och jag trodde mitt liv var över, den torkade frukten var faktiskt min sista räddning.
En stund senare när jag stod och drömde om choklad och avundsjukt såg på Kim som skulle få en glass kom mamma och sa att hon pratat med den gulliga gubben igen. Han hade sagt till mamma att choklad med minst 70% kakao bara var bra att äta, att det var nyttigt socker och fett i det. Det började pirra i min kropp och jag började nästan grina, så glad blev jag. Det här var min stora räddning och jag fick lust att ge gubben en kram. Mitt liv var inte slut trots allt! Mina ögon glittrade av lycka när jag nöjt tog en chokladbit och stoppade ner i korgen. (Jag lovar att jag njöt av varje millimeter)

När vi kom hem gjorde vi jättegod latte med vaniljsmak och smakade på den torkade frukten. Gubben hade rätt och jag kunde knappt äta det, så sött var det. På de här två veckorna utan sötsaker har jag blivit mycket känsligare för socker. Jag skulle tíll och med kunna gå så långt och säga att jag föredrar en morot framför lite lösviktsgodis.

Gwyneth, släng dig i väggen!