Dancing with myself

Idag när jag läste min underbara bok ("När Lucy Sullivan skulle gifta sig") slog tanken mig plötsligt: Fan, vad jag är bitter! Jag är ju som Lucy! (Bokens huvudkaraktär) Just för tillfället kände jag mig precis lika tragisk, hopplös och ensam som henne. Sen blev jag skitförbannad när jag insåg hur sant det var.  Ju mer jag tänkte på det, desto djupare skönk orden in och tillslut var jag tvärsäker på att det stod "Ensam, bitter jävel" i pannan på mig och att alla visste om det.

Jag frågade mig själv; Ska jag finna mig i det och acceptera det, eller ska jag försöka ändra på det som så många gånger förr? Och nej, jag skiter fan i det. Det är så himla mycket lättare att säga att man inte bryr sig om kärlekstjafs, att man ger fan i killar och ser med avsmak på alla lyckligt kära par. Den inställningen kan dock ändras på två röda sekunder när jag av nån väldigt konstig anledning på något sätt lyckas bli kär (tillfällig sinnesförvirring?)
Det är faktiskt bra mycket enklare och smärtfriare att intala sig själv att man är grymt kräsen, inte vill binda sig och att man trivs bra med singellivet.
Ibland lyckas jag till och med öveträffa mig själv med att jag faktiskt tror på det.

Så ikväll ska jag och min kära vän bitterheten krypa upp i soffan och se en film utan lyckligt slut.

Kommentarer
Postat av: mmmalin

Den boken är så himla underbar! tänk vad vi hela tiden tycker om samma saker :D

2006-02-27 @ 14:28:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback