Gamla ärr gör sig påminda

Nu är det tre år sedan min olycka med Kingen ägde rum. Tre jävla år sedan jag låg på sjukhuset med tre benfrakturer och en arm urled. Där låg jag helt still, oförmögen till att överhuvudtaget kunna röra mig. Inte kunna gå på toa själv. Inte kunna äta. Smärtan, smärtan, smärtan. Det gjorde som ondast i mitt hjärta. doktorn hade strängt förbjudit ridning på 3 månader. Hur skulle jag överleva? Mitt liv var slut. Vad skulle hända med min häst? Vi kunde såkalrt inte behålla honom emd tanke på vad han gjorde. För det där var det där fallet, det där enda fallet på hundra där det är hästens fel att ryttaren åker av.

Jag minns knappt vad som hände. Det var våran första hoppträning, jag hade min nya fina jacka på mig som jag tjatat till mig med all min charm och övertalningsförmåga.
Jag hade oroat mig i veckor inför den här träningen,  hade ägnat hela dagen innan att göra rent och putsa allting så vi skulle vara fina.
Till en början gick allt jättebra.
Eva (ridläraren) började sätta upp hinder och Kingen lydde mig bra.
Tills helt plötsligt.
Kingen började skena och jag gjorde mitt bästa för att försöka hålla mig kvar och styra honom i hans vilda framfart.
Det gick så otroligt fort och plötsligt hade han hoppat över ett hinder som stod uppsatt, vilekt fick mig ur balans, jag hängde nu på hans hals. Några hundradelar senare kom ridhusväggen. Kingen gjorde ett stort bocksprång och fortsatte sedan sin vilda tur. Det gjorde inte jag. Jag flög med en stor smäll rätt in i ridhusväggen och landade sedan i en mycket konstig vinkel i ridhusjorden. Jag minns att jag försökte röra mig och att jag direkt förstod att den högra armen var av. Jag kände igen den stickande, brännande känslan av att något inte hängde ihop. Jahapp tänkte jag, en arm läker rätt fort. Då försökte jag röra vänster ben eftersom jag låg så konstigt på höften. Jag har aldrig känt en sådan oerhörd smärta i hela mitt liv, det finns inga ord som beskriver det. Nej. nej, NEJ! Det är inte sant, Inte benet också! Jag kommer ihåg hur tårarna brände, jag blundade och önskade att jag vore död. Vad som helst bara smärtan försvann.
Jag kommer ihåg att jag tittade upp på en massa människor som irrade omkring, hysteriska röster som skrek efter ambulans.
Allt blev suddigare och rösterna försvann i takt med att jag försvann mer och mer in i ett omedvetet tillstånd. Jag minns att mamma som suttit ca 5 meter ifrån mitt fall satt brevid mig hela tiden, hon var alldeles lugn och sa att allting skulle ordna sig. Det var min enda tröst. Världen blev till en suddig mardröm jag så gärna ville vakna upp från.
Ambulansen kom plötsligt in och jag fick en syrgasmask med lustgas.
Åh tack, äntligen något som tog bort smärtan för någon minut. 
Sjukvårdarna sa att de var tvugna att klippa sönder min jacka för att kunna undersöka mig ordentligt. Jag fick panik och började gråta hysteriskt över tanken på att de skulle förstöra min underbara Kyra K jacka! No way! Som tur var kunde man göra om jackan till en väst, så efter mycket om och men lyckades de krångla av armarna och ta av mig den, utan att ha skadat den det minsta.
(Här var jag villig att ta all smärta det krävdes, bara jackan blev räddad!)
När de sedan skulle lyfta över mig till en bår fanns det inga lustgashalter i världen som kunde stå över den smärtan jag kände.

Ambulansresan till sjukhuset kändes som en evighet trots att det knappt tog 30 min. Väl där var jag så borta att jag inte minns någonting. Bara att de frågade efter mitt personnummer 18 000 ggr så att jag till slut blev galen och skrek det gång på gång.
Jag fick en ordentligt undersökning, med röntgen som konstaterade att:
-Vänster lårbenshals var av
-Höger handled var av
-Höger axelkula var krossad
-Hela höger arm ur led


De opererade in två spikar i höften som var den enda vägen till läkning.
När jag vaknade efter operationen och verkligen förstod vad som hade hänt, var nog det värsta jag varit med om i mitt liv. Hela min värld rasade och jag fick snällt acceptera och infinna mig i situationen.
Under dagarna på sjukhsuet fick jag en massa godis och krya på dig hälsningar. Teddybjörnen jag fick av min ridklubb har fortfarande kvar sin plats i min säng.

Därpå följde två månaders hemundervisning och en månad där jag var tvungen att vara helt stilla. Meningslsöa dagar som aldrig tog slut.
Det värsta var när våren kom och jag bara fick titta på. Jag fick ligga där på soffan och titta på när alla andra var ute och njöt av solskenet. Jag hade ingen som helst rädsla för att börja rida igen, det var det enda som höll mig uppe.

Som tur var har jag otroligt bra läkekött och blev helt frisk efter 2 månader istället för 3, som de hade förutspått. jag blev kändis på hela sjukhuset med mitt otroligt snabba läkande.

Hästen sålde vi och jag började rida igen på våran andra häst så fort jag bara fick. Ett kort tag därefter köpte vi en ny häst till mig som var bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Idag är jag helt frisk och har inte kvar några men från olyckan.

Men jag minns det, och ärren kommer alltid att finnas kvar.




Kommentarer
Postat av: My

Jag vet exakt känslan med att världen går under. det är det värsta jag någonsin varit med om. I'm glad you survived darling

Postat av: My

Jag är osäker. är stövlarna läder eller mocka, eller är det plast?

2006-02-20 @ 14:19:42
URL: http://murdle.blogg.se
Postat av: Breath

Usch Tammy, det visste jag faktiskt inte! Jag mådde verkligen illa när jag läste det här, jag har väldigt svårt för att bara tänka på saker som har med kroppen att göra :S
Men jag kan inte ana vilka smärtor du hade, du är en sån jävla hård brud Tammy!

2006-02-20 @ 15:13:33
URL: http://www.breath.blogg.se
Postat av: Joanna

Oh , jag vet exakt hur det känns, I november fick jag min häst över mig. Dom klippte uppmin splitter nya jacka från Pikeur. Jag var helt hysterisk :(

2006-02-20 @ 19:41:05
URL: http://soho.blogg.se
Postat av: my

Haha, Dammit! ingen klippte av mig några kläder!
Eller jo, när jag cyklade in i väggen klippte de sönder min sjukt snygga mimmi Pigg klännning. är än lite ledsen.

2006-02-20 @ 23:30:07
Postat av: Zäta

jäklar tammy! du är hård! ett jävlar-anamma finns, och tappa för allt i världen inte det! du är en klippa!

2006-02-21 @ 11:46:23
URL: http://pizzaplanta.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback