It's easier to run away.
Den här dagen har varit väldigt underlig. Första skoldagen på 6 veckor. Jag gick som en Zombie till psykologi-lektionen, kunde knappt hålla ögonen öppna. Min kropp strävade starkt emot och jag hade ingen som helst lust att komma tillbaka till allt. På något sätt känns det som jag under de här 6 veckorna fått lite olika insikter om människor omkring mig. Jag har insett att vissa utav dem är falska, vissa är fantastiska och alldeles underbara. Well, that's life I guess.
Jag har fastnat totalt i något jävla känsloträsk. Jag vill bara vara för mig själv och ägna mig åt mina agressiva aktiviteter, fast jag egentligen bara vill skrika ut till alla att komma och ta med mig på något roligt. Något oväntat. Något spontant, en jättebra stund där man bara får vara och glömma allt annat för ett tag.
Jag antar att jag har vårkänslor. Vårkänslor som virvlar runt och skapar kaos och framkallar minnen jag verkligen inte klarar av att tänka på just nu. Det känns ungefär som att jag är kär, fast jag är arg istället. Jag skulle verkligen vilja köpa en boxningspåse att hänga i taket. Den vore perfekt att misshandla några gånger per dag och skrika ut sina agressioner på.
Jag behöver något som kan distrahera mig. Någonting nytt och spännande. Tyvärr är saken den att jag inte orkar göra något åt det. Jag orkar inte hitta på något, jag har slut på idéer. Faktum är att jag inte ens orkar bry mig så värst. Mest av allt skulle jag behöva släppa taget om allt. Jag borde verkligen ha en till terapivecka. Men allt går bra så länge jag håller mig sysselsatt. Det är när jag sitter själv och börjar tänka som jag blir arg. Jag blir arg på mig själv för att jag inte bara kan glömma bort dig. men det handlar inte om dig längre, nu handlar det om mig. Du är bara någon dum täckmantel som står för allt annat.
Jag är nog bara frustrerad. Jävligt frustrerad. Det kanske är all ledig tid som fått det att krypa under mitt skinn, och bjudit in mina tankar och känslor i någon slags schizofren lek som byter skepnad var och varannan minut.
jag vet att jag är en väldigt agressiv människa som gäna tar ut sina agressioner på alla möjliga sätt och vis, jag har ett jävla temperament och kan bli arg på vad som helst. Men det går över väldigt fort. Sedan blir jag glad. Men jag gillar faktiskt att vara arg. På något sätt ger det mig tillfredställelse att spotta ur min avsky på saker jag stör mig på. Det gör mig faktiskt glad. Så jag antar att det finns någon slags balans i det hela.
Det här låter säkert helt sjukt, men det är inte meningen att man ska förstå det hela. Jag gör det inte ens själv.
Under tiden har jag två sjukt bra pepplåtar att underhålla mig med:
Citizen cope - Son's gonna rise
Jake's Mannequin - The mixed tape
Jag har fastnat totalt i något jävla känsloträsk. Jag vill bara vara för mig själv och ägna mig åt mina agressiva aktiviteter, fast jag egentligen bara vill skrika ut till alla att komma och ta med mig på något roligt. Något oväntat. Något spontant, en jättebra stund där man bara får vara och glömma allt annat för ett tag.
Jag antar att jag har vårkänslor. Vårkänslor som virvlar runt och skapar kaos och framkallar minnen jag verkligen inte klarar av att tänka på just nu. Det känns ungefär som att jag är kär, fast jag är arg istället. Jag skulle verkligen vilja köpa en boxningspåse att hänga i taket. Den vore perfekt att misshandla några gånger per dag och skrika ut sina agressioner på.
Jag behöver något som kan distrahera mig. Någonting nytt och spännande. Tyvärr är saken den att jag inte orkar göra något åt det. Jag orkar inte hitta på något, jag har slut på idéer. Faktum är att jag inte ens orkar bry mig så värst. Mest av allt skulle jag behöva släppa taget om allt. Jag borde verkligen ha en till terapivecka. Men allt går bra så länge jag håller mig sysselsatt. Det är när jag sitter själv och börjar tänka som jag blir arg. Jag blir arg på mig själv för att jag inte bara kan glömma bort dig. men det handlar inte om dig längre, nu handlar det om mig. Du är bara någon dum täckmantel som står för allt annat.
Jag är nog bara frustrerad. Jävligt frustrerad. Det kanske är all ledig tid som fått det att krypa under mitt skinn, och bjudit in mina tankar och känslor i någon slags schizofren lek som byter skepnad var och varannan minut.
jag vet att jag är en väldigt agressiv människa som gäna tar ut sina agressioner på alla möjliga sätt och vis, jag har ett jävla temperament och kan bli arg på vad som helst. Men det går över väldigt fort. Sedan blir jag glad. Men jag gillar faktiskt att vara arg. På något sätt ger det mig tillfredställelse att spotta ur min avsky på saker jag stör mig på. Det gör mig faktiskt glad. Så jag antar att det finns någon slags balans i det hela.
Det här låter säkert helt sjukt, men det är inte meningen att man ska förstå det hela. Jag gör det inte ens själv.
Under tiden har jag två sjukt bra pepplåtar att underhålla mig med:
Citizen cope - Son's gonna rise
Jake's Mannequin - The mixed tape
Kommentarer
Postat av: Erika
Ska du jag och lovisa ha en tjej-dag snart med lite strosande och filosoferande samt sushi middag i grannstaden borlänge? Lite lagom spontant sådär?? Kram på dej tjejen! JAG TYCKER OM DIG!
Trackback