Farewell my hell
När man är på gränsen att falla in i en riktig bitter period, är det väldigt svårt att hålla tillbaka och stå emot. Det krävs bra mycket mer kraft, energi och mental styrka för att hålla sig på den positiva sidan där man inte har en cynisk och bitter syn på allt man gör. För när man är på den positiva sidan då vet man aldrig när man ska trilla ner igen, den sidan är mer instabil där det går upp och ner och man får anstränga sig för att hålla sig kvar. Just nu har jag haft en period på den positiva sidan, men det är lika bra att jag inser att jag nog inte riktigt hör hemma där. Jag trivs bättre på den bittra sidan där man har en mer stabil kurva och vet vad som gäller. Det är faktiskt när jag hånar mig själv och kommer med bittra kommentarer om allt och alla, som jag är som bäst, på topp helt enkelt. Ett tag körde jag med att bara skita totalt i allt och alla, göra precis vad som föll mig in, levde endast i stunden och som om det inte fanns någo morgondag. Den här stilen är otroligt skön och lättsam, för man slipper verkligen bry sig. Den är som ett litet uppror mot allt och det är lite kul att få vara lite rebellisk. Dock så funkar den här stilen bara för ett tag. Allt man gör kommer gnska snabbt ifatt en och man inser att man kanske inte alltid ska följa sina inte alltid alltför smarta idéer och spontana upptåg som verkar så briljanta just då.
Sen har vi det här problemet med att man kanske råkar fastna vid en person. Vissa skulle kalla det för att man blir "kär" men det skulle inte jg göra, för kär är något som jag inte blir. Det går liksom bara inte. Det skulle faktiskt vara en katastrof om jag blev det. (Jag skulle iaf aldrig erkänna för någon att jag var kär i den) Men ibland så finns det vissa personer som man träffar och verklige tror är annorlunda. "Den här killen är faktiskt inte ett lika stort svin som alla andra, det han säger kan ju faktiskt vara sant" Och så väljer man att tro på det han säger. (Redan när man börjar få tankegångarna i huvudet så är det ju kört för då har man trillat dit) Sedan slutar det likadant alltid. ¨Precis när man har ställt in sig på att satsa på den här killen, man ser en framtid ihop med honom och har tillochmed berättat för honom hur du känner, så går det ett tag. Han hör inte av sig. Du hör inte av dig efetrsom du har en jävla stolthet att tänka på. Och sen visar det sig att allt bara var falska förhoppningar och man sluta upp ännu bittrare än innan och känner sig dum i huvudet och totalt grundlurad. Allt skiter sig totalt.
Då blir man ännu mer säker på att det är så jävla onödigt att ens ge sådana saker en chans. Man kan lika gärna skita i det. Kan ju bli lite jobbigt när man inte riktigt kan släppa personen i fråga, men antingen så hittar man någon annan och glömmer bort den andra personen för ett tag, eller så kommer man helt enkelt på ett sätt att bara ruska av sig den. Min plan är att flytta till ett annat land. Tror det kommer funka rätt bra då faktiskt.
Tyvärr så är det så att Giving up is what hurts the most....
stoltheten ja. tilltalet på denna blogg är äckligt självbelåten.