It's all about me

Jag saknar hästar. Jag har funderat på att ta upp ridningen igen, på något slags vis. Jag saknar Cornetto. Jag saknar att tävla och att komma ut i skogen där det är tyst och lugnt. Jag vet att jag låter som världens tönt nu, men ni som inte upplevt hur det är att ha en egen häst förstår bara inte. Jag ångrar inte valet jag gjorde i somras med att sälja cornetto, jag hade verkligen inte den tiden som krävdes. Jag vet att en stor del av  mig saknas, förut var ridningen allt jag hade. Det var bara i stallet och med hästarna som jag var jag, det jag älskade att göra, något jag var bra på. Efter åtta års ridning, då jag gjorde det varje dag i fem år, så har det bara tagit slut. Dagen innan Cornetto åkte var sist jag red. Det var i augusti, alltså ca ett halvår sedan. Det är helt sjukt. Kan ni tänka er att ni gör någonting som man verkligen älskar varje dag i fem år och sedan är det bara slut? På något sätt vill jag ta upp det igen.

Sedan i höstas har dansen tagit över mitt liv helt och hållet. Nu i vår kommer jag dansa fyra dagar i veckan, jag hoppas det inte blir för mycket. Jag måste ha någonting att göra hela tiden, en fritidsaktivitet. Dans är verkligen helt underbart och hur kul som helst, men jag önskar att jag började tidigare så att jag kunde vara bättre nu. Nu har jag ingenting som jag är riktigt bra på. Jag vet egentligen inte varför jag inbillar mig att jag måste vara bra på allt jag gör. Jag vet att Jag har för höga krav på mig själv, men ändå sänker jag dom inte. Varför? Jag tror typ att jag är en totalt värdelös människa om jag inte hela tiden kan prestera mitt bästa, alltid vara bra och duktig. Förutom det är jag väldigt utseendefixerad och får lust att slå sönder speglar när jag går förbi dom. 

 Och det är fånigt, för vem är en sådan supermänniska som har allt det där?

Jag är en svag människa.