No one knows

Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu har det faktiskt tagit stopp i mitt huvud. Det känns precis som när min mobil brukar meddela att ett sms väntar för att min inkorg är för full. Det enda som finns att göra är att radera gamla saker för att fylla på med nya. Jag har ju faktiskt en bok där jag brukar skriva ned speciella sms jag vill spara på så att jag sedan kan ta bort dem. Men nu har jag kommit till ett stadie där precis alla sms i inkorgen är speciella och har någon slags betydelse för mig.

Hur ska man göra då?

Jag har ju faktiskt inte ens tid att sätta mig ner och tömma inkorgen på gamla meddelanden. Just nu känns det ungefär som om mobilen har hakat upp sig och skickar iväg ett fyllesms till en valfri person lite då och då. Alla som någonsin har fått ett fyllesms av mig vet att de inte tillhör de mest lättlästa sakerna. Otaliga timmar och koncentration krävs för att ta reda på vad de egentligen betyder. Det är ganska bekvämt för mig, jag kan ju alltid skylla på att jag var full och inte visste riktigt vad mitt T9 system skrev, och andra får ju göra en lite friare tolkning av det hela.

Jag har även blivit lite smått besatt av tanken på att skicka tomma sms. Det måste egentligen vara det bästa man kan göra, för då kan man fråga mottagaren:
Vad hade du velat att det skulle stå?
Då kan man få precis vilket svar som helst. Ett ärligt och rakt svar.

För att göra allt even more confusing så kan jag meddela att det ju faktiskt inte bara är min mobil jag talar om just nu. Mitt huvud har varit ganska duktig på att göra lite märkliga saker på sista tiden. Det är inte jag som styr längre, det har jag överlämnat åt nåt annat. Kanske är det någon slags autopilot som har tagit kommandot? Det är hursomhelst ganska spännande, för ibland stannar jag faktiskt upp och är lite förvånad över något som nyligen har hänt utan att jag har den minsta aningen om hur det gick till.

Det skulle inte förvåna mig om jag plösligt satt på ett tåg någonstans i Sverige utan att ha en aning om var jag befann mig, för att jag skulle ha glömt att gå av i Falun, när jag har varit påväg hem från jobbet.

Men det är som sagt spännande. Man vet liksom aldrig riktigt vad som kan hända.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback