It's all about me

Påväg hem från Malin svängde jag in på Statoil för att fira mitt glada humör med en cola-light och lite choklad. Det är alltid en lika stor förväntan när man ska in på Statoil på natten, man vet aldrig vilka skumma människor man kommer träffa. Den här gången stod det en fyllgubbe och snackade med killen som jobbade. Jag brukar tycka att fulla gubbar är rätt obehagliga och höll mig en bit därifrån. När fyllot fick syn på mig, gick han mot mig och ställde sig ca 30cm från mitt ansikte. Så där fick jag snällt stå och förpestas av hans äckliga spritandedräkt och stirra in i hans röda ögon, medan han pratade på om allt möjligt. Han sa bland annat att han gillade barn (han tyckte jag var ett) de var de enda som sa sanningen; barn och fyllehundar. Jag kunde inte annat än att hålla med. Sen trodde han att jag hette Susann. Jag drog mig smidigt undan från äcklet som vinglade ut (vällte nästan en hylla på vägen) och gick till kassan och betalade.

Killen i kassan stod och småflinade och sa:
"Det där var väl ett riktigt kap att ta med sig hem"
"Eeehm, hehe javisst", svarade jag och skyndade mig därifrån. När jag kom till bilen såg jag till mins tora förfäran att gubben stod en meter ifrån den. Jag smed snabbt en plan på hur jag skulle lyckas ta mig in i bilen och låsa dörrarna fort, så han inte fick några planer på att hoppa på mig eller hoppa in i bilen. När han fick syn på mig muttrade han något om "Fina fröken" och ramlade sedan in i väggen. Jag startade bilen och åkte snabbt därifrån.

Fulla gubbar är verkligen creepy. De skrämmer mig som fan. Samtidigt är det så otroligt sorgligt.