It's all about me

När man är på gränsen att falla in i en riktig bitter period, är det väldigt svårt att hålla tillbaka och stå emot. Det krävs bra mycket mer kraft, energi och mental styrka för att hålla sig på den positiva sidan där man inte har en cynisk och bitter syn på allt man gör. För när man är på den positiva sidan då vet man aldrig när man ska trilla ner igen, den sidan är mer instabil där det går upp och ner och man får anstränga sig för att hålla sig kvar. Just nu har jag haft en period på den positiva sidan, men det är lika bra att jag inser att jag nog inte riktigt hör hemma där. Jag trivs bättre på den bittra sidan där man har en mer stabil kurva och vet vad som gäller. Det är faktiskt när jag hånar mig själv och kommer med bittra kommentarer om allt och alla, som jag är som bäst, på topp helt enkelt. Ett tag körde jag med att bara skita totalt i allt och alla, göra precis vad som föll mig in, levde endast i stunden och som om det inte fanns någo morgondag. Den här stilen är otroligt skön och lättsam, för man slipper verkligen bry sig. Den är som ett litet uppror mot allt och det är lite kul att få vara lite rebellisk. Dock så funkar den här stilen bara för ett tag. Allt man gör kommer gnska snabbt ifatt en och man inser att man kanske inte alltid ska följa sina inte alltid alltför smarta idéer och spontana upptåg som verkar så briljanta just då.

Sen har vi det här problemet med att man kanske råkar fastna vid en person. Vissa skulle kalla det för att man blir "kär" men det skulle inte jg göra, för kär är något som jag inte blir. Det går liksom bara inte. Det skulle faktiskt vara en katastrof om jag blev det. (Jag skulle iaf aldrig erkänna för någon att jag var kär i den) Men ibland så finns det vissa personer som man träffar och  verklige tror är annorlunda. "Den här killen är faktiskt inte ett lika stort svin som alla andra, det han säger kan ju faktiskt vara sant" Och så väljer man att tro på det han säger. (Redan när man börjar få tankegångarna i huvudet så är det ju kört för då har man trillat dit) Sedan slutar det likadant alltid. ¨Precis när man har ställt in sig på att satsa på den här killen, man ser en framtid ihop med honom och har tillochmed berättat för honom hur du känner, så går det ett tag. Han hör inte av sig. Du hör inte av dig efetrsom du har en  jävla stolthet att tänka på. Och sen visar det sig att allt bara var falska förhoppningar och  man sluta upp ännu bittrare än innan och känner sig dum i huvudet och totalt grundlurad. Allt skiter sig totalt.

Då blir man ännu mer säker på att det är så jävla onödigt att ens ge sådana saker en chans. Man kan lika gärna skita i det. Kan ju bli lite jobbigt när man inte riktigt kan släppa personen i fråga, men antingen så hittar man någon annan och glömmer bort den andra personen för ett tag, eller så kommer man helt enkelt på ett sätt att bara ruska av sig den. Min plan är att flytta till ett annat land. Tror det kommer funka rätt bra då faktiskt.

Tyvärr så är det så att Giving up is what hurts the most....

..det är titeln på min och Emmas nya dokusåpa som vi ska starta. I söndags hade vi myskväll, vi laddade upp med chips, dipp och choklad och gosade ner oss framför teven i Emmas underbara lägenhet. Vi kollade på Ensam mamma söker, schysst program det där. Jag skulle också vilja omringas av en massa olika killar som slåss om en, och man får välja och vraka hur som helst. Låter ju fantastiskt! Eftersom jag och Emma båda är singlar så kan väl vi också få vara med på ett hörn? Vi borde lägga fram idén till tv3, de skulle aldrig kunna tacka nej till två babes i tv. Det skulle faktiskt bli ett kul program, om de skulle dokumentera våra liv. Jävlar vilka tittarsiffror de skulle få! (Vi är faktiskt ganska underhållande)

Efter Ensam mamma söker så kollade vi på Romeo och Julia. Jag hatar slutet på den filmen! Fast vi visste att han skulle hinna dricka giftet innan han märkte att hon var vaken, så låg vi bokstavligt talat och skrek ut vår frustration! Det handlar ju bara om nån sekund. Kunde dom inte ha fått varandra, dom var ju så kära och allt? Men det känns ändå bra på ett sätt. Det ger en lite avsmak på kärlek. För det är sådär det går. Man blir kär, sen dör man. Det är min syn på det hela.

På Fredag är det dags för nästa tatuering, kom på det lite spontant sådär out of the blue. Längtar verkligen! Håller även på att kika på en dator som eventuellt kommer att inhandlas i veckan. Wa wa wi wa. Oslo närmar sig också!

NU slutar jag jobbet!
puss :)

Det är Söndagkväll, och Uppenbarelse veckan håller på att lida mot sitt slut. Jag trodde faktiskt inte att det gick att få så många fler uppenbarelser efter att jag skrev det tidigare inlägget, men ack så fel jag hade. Uppenbarelserna fortsatte att avlösa varandra och jag vart faktiskt inte ens förvånad. Man skulle ju kunna tro nu såhär i slutet på veckan att allting skulle vara glasklart och att min framtid skulle vara säkrad. Tyvärr så måste jag säga att jag är ännu mer förvirrad nu än vad jag var innan.

Sömn har varit något väldigt överskattat den här veckan, samma med mat. Jag har spenderat helgen i Emmas underbara lägenhet som jag fullkomligt älskar. Två dimmiga nätter i rad har jag vinglat till Kvarnberget och haft riktigt, riktigt bra stunder. Sådana där stunder som man bara vill frysa tiden på. Varför kan man inte bara stanna kvar där, då allting verkligen är perfekt? Jag älskar att vara mitt uppe i något där man bara har så jävla kul, allting flyter på och man varken tänker eller bryr sig om någonting förutom det som är viktigt för just den stunden och ändamålet. Tyvärr blir det lätt så att när man börjar blir för nöjd, får man en liten påminnelse om att det här faktiskt inte är på riktigt. Det är bara på låtsats. Allting kommer att vara annorlunda när du vaknar på morgonen, då är det inte alls samma sak. Men det är ju skitsamma eftersom det är nu det händer, tänker man och drar på ett stort leende. Och det är faktiskt mycket lättare att bara stänga av alla känslor och inte fundera så mycket, då slipper man den mesta ångesten. Det roliga är att den största delen av ångesten man har, är den delen man själv skapar i sitt egna huvud för att man funderar för mycket. För mig är det så i alla fall.

Och man kan inte sitta och vänta på att någon ska fixa upp saker åt en, det är bara jag själv som kan förändra på mitt liv om jag nu vill det.

Just nu hade jag hemskt gärna suttit i Emmas soffa med ett glas vin och bara snackat skit. Det kan man aldrig få för mycket av!

Dags att sova. En ny jobbvecka väntar, + en ny, förhoppninsgvis, förbättrad frisyr.

So long lovers.

Dagens låt: Cut Copy - Time stands still

Det här har varit insikts- och uppenbarelse-veckan. Vissa saker har helt plötsligt blivit löjligt självklara och många planer och drömmar har förändrats drastiskt.

En liten sammanfattning av veckan

Sön/Mån: Jag & Malin har en riktig "prata-ut-kväll" över en låda rödvin. Inser att hon verkligen är en av de människor jag tycker mest om och som jag verkligen bryr mig om. Inser även att det kanske var bra att saker och ting har varit knaggliga mellan oss den här sommaren, eftersom de faktiskt har bidragit till en helt ny nivå på vår vänskapsrelation.  Vi fick även en sista riktigt sjuk festnatt tillsammans med lite äkta quality-time. Minst sagt.
Känns fantastiskt att vi slutar på topp nu när den lilla tossan har flyttat till Dublin.

Tis: Inser att jag inte alls ska till Australien i vinter. Får en stark uppenbarelse av att jag ska flytta till Norge istället och starta upp något nytt där. Allting klaffar. Startar min övertalnings kampanj på att Emma ska med mig. Vi två skulle bli ett radarpar i Oslo. Där finns dessutom Erik. Det säger väl allt?

Ons: Inser att utan mina små spontana äventyr där jag glömmer vardagen totalt och gör precis det som faller mig in, är mycket nödvändiga för min fortsatta eventuella existens. Att bara gasa ifrån allt i hög hastighet på en mörk väg i skogen, med Rufus som spelar hög musik som sällskap, är något som faktiskt får mig att känna mig... nöjd?
Tors: Blir allt mer lockad av Norge. Har bestämt mig helt och hållet att Oslo är mitt nästa mål. Får en uppenbarelse om att jag kommer att vara färdigflyttad inom senast två månader. Inser att det inte är hälsosamt för min klena lilla kropp att sova 8h sammanlagt under två dygn och dricka på tok för mycket kaffe under för kort tid.

Har idag även insett att man verkligen inte kan lita på internetbutiker. Fick hem min beställning från Caliroots idag. Ena tröjan saknades och hade ersatts med en ful T-shirt. Fy fan vad elakt.

Jag har även kommit till insikt med att jag börjar bli gammal. Just nu vill jag bara lämna det här stället, flytta från familjen och leva mitt helt egna liv på något trevligt ställe i Oslo där jag kan stå på egna ben. För varje dag som går känns det som om jag sakta men säkert kvävs, samtidigt som jag balanserar på gränsen från att falla ner i en jävla slentrian och inte kunna ta mig upp igen.

Har kommit underfund med att sommarens känslomässiga kaos har varit en utmärkt träning på att få kontroll över sig själv och sina känslomässiga, inte alltför ofta tama sidor. Känner mig väldigt tillfreds med mitt nya känslokalla lugn som har tagit överhanden. Äntligen!

Helgen ser mycket lovande ut. Imorgon kväll är vi ett gäng på jobbet som jobbar sent, så vi ska ta en riktig utekväll efter jobbet. På lördag ska jag förhoppningsvis träffa Erika, senare på kvällen väntar en överaskningsfest med Cowboy tema för min gamla Chef (Jeanettes morbror Tord). Det kan verkligen bli intressant.

Trots att min kropp är så pass sliten att jag knappt kan ta mig ur datastolen, så är jag helt rastlös och kan inte riktigt sitta still. Jag har många bollar i luften nu och massvis av roliga saker att se fram emot, så nu är saker och ting ganska lovande faktiskt. Det känns verkligen rätt.

Nu ska min kropp få en välbehövlig god natts sömn, det har den förtjänat.

Dagens låt: Say anything - Admit it!!!

Allting bara flyter på. Jag kan inte längre skilja på dagar, är ständigt disorienterad och känner alltid en viss förvirring. Is it any wonder? Nej, egentligen inte. Ibland önskar jag verkligen att jag var med i en film med ett förutsägbart slut. Ett bra slut. Då skulle man kunna spola förbi alla tråkiga scener, eller de som är jobbiga att se. Hur fan kan det vara jobbigt att se en film? Det borde vara en lättnad att sitta i en trygg soffa och se på när förödelser och hemskheter sker på filmen. Tänk bara hur det måste kännas för de som är med i filmen? Men det är ju faktiskt skådespelare, det är ju bara på film! Fast hur kan det vara så säkert?
Vad händer förresten efter filmen, Försvinner allt bara då? Ja det är klart det gör, det vet jag ju såklart. Men det händer ganska ofta att jag funderar på vad som hände efter allt. Hur gick det egentligen?
Ibland kanske man är statist utan att man ens vet om det. Även fast inga kameror är inblandade.

Funderar allvarligt på att kasta iväg mobilen långt åt helvete. I och för sig behöver jag inte göra det eftersom jag precis ska till coh byta nummer. skönt. Men samtidigt är jag så sjukt beroende av den. Får panik så fort jag inte vet exakt var jag har den.

02:29

Jahapp, kanske man skulle försöka sova? Eller ska man gå ut och kolla på stjärnorna och intala sig själv att man inte alls är mörkrädd när man i själva verket håller på att dö av skräck? Alltid när jag kommer hem med bilen om natten så är den värsta biten när jag ska gå från bilen in till huset. Det är alltid där som hjärtat börjar slå lite snabbare, nerverna blir på spänn och de idylliska skräckfilm-scenarierna spelas upp i huvudet. Jävla skit nu dör jag. Märkligt nog så går det lika bra varje gång.

Är det förresten meningen att den här hösten ska bli en upprepning av den förra?
Man har alltid ett val, jovisst. Just nu håller jag mig jävligt låg och passiv. Låter valen välja mig. Eller nåt.

Dagens låt: Björk - Innocence